Muharrem Demirok och Centerpartiet dyker återigen upp i en av Linköpings mest kritiserade trafikfrågor. Den här gången handlar det om Drottninggatan, där kommunen driver igenom en ombyggnad till bussgata och där genomfartstrafik med bil försvinner mellan S:t Larsgatan och Djurgårdsgatan. För många Linköpingsbor är det ännu ett beslut som gör innerstaden krångligare, mindre tillgänglig och svårare att använda i vardagen.
Det finns dessutom skäl att påminna om historien. Det här är inte första gången Muharrem Demirok kopplas till stora trafikförändringar i Linköping som väckt stark kritik. Många minns fortfarande när Hamngatan gjordes mer eller mindre enfilig för biltrafik genom att ett körfält i vardera riktning förvandlades till bussfil. Det var ett beslut som såldes in som modern stadsutveckling, men som av många Linköpingsbor uppfattades som ett skolboksexempel på hur politiska trafikexperiment kan göra vardagen sämre.
Hamngatan borde vara en varningssignal
När Hamngatan byggdes om var tanken att biltrafiken skulle minska och att bilarna skulle välja andra vägar runt staden. Muharrem Demirok, då kommunalråd för Centerpartiet, försvarade förändringen med resonemang om att centrum skulle växa över Stångån och att biltrafiken kunde ta andra vägar. På pappret lät det säkert som en framtidsinriktad plan. I verkligheten blev Hamngatan för många bilister en symbol för hur kommunen kunde försämra en viktig trafikled utan att vardagens konsekvenser vägde tillräckligt tungt.
Det mest provocerande var att högerfilen i vardera riktning blev bussfil på en gata där många upplevde att bussnyttan inte stod i rimlig proportion till försämringen för biltrafiken. En stor del av körkapaciteten försvann, samtidigt som det för vanliga trafikanter kunde se närmast absurt ut att bilköerna pressades ihop medan särskilda busskörfält stod glest använda stora delar av tiden. Den typen av trafikplanering skapar inte förtroende. Den skapar irritation.
Drottninggatan följer samma mönster
Nu känns mönstret igen. Drottninggatan ska göras om till bussgata, biltrafiken ska bort från en central sträcka och kommunen beskriver förändringen som ett nödvändigt steg för att göra Storgatan till gågata. Ännu en gång är budskapet att bilisterna får anpassa sig, hitta andra vägar och acceptera att en viktig länk i innerstadens trafiksystem klipps av.
Det är just denna inställning som många Linköpingsbor reagerar på. Biltrafik försvinner inte för att kommunen förbjuder den på en viss gata. Den flyttas. När Drottninggatan stängs för genomfart måste bilarna ta vägen någon annanstans, vilket riskerar att skapa mer tryck på andra gator i centrum. Kommunen kan kalla det omställning, men för den som faktiskt ska ta sig genom Linköping är det ofta bara ytterligare en försämring.
Centerpartiet har varit med och drivit linjen
I kommunfullmäktiges beslut om Trafikplan för Linköpings innerstad 2022 var Muharrem Demirok en av dem som yrkade bifall till kommunstyrelsens förslag. Det är i de underlagen som Drottninggatan pekas ut som ett framtida kollektivtrafikstråk med förbud mot motorfordonstrafik utan tillstånd. Det gör det svårt för Centerpartiet att låtsas som om dagens ombyggnad bara är en teknisk detalj som råkat uppstå på tjänstemannanivå.
Det här är politiska prioriteringar. Någon har velat göra Storgatan till gågata. Någon har velat flytta busstrafiken. Någon har accepterat att Drottninggatan ska förlora sin roll för privat genomfartstrafik. När invånarna sedan sitter med konsekvenserna i form av omvägar, köer och sämre framkomlighet är det rimligt att fråga vilka politiker som faktiskt har drivit på utvecklingen.
Det handlar inte om att hata bussar eller cyklar
Kritiken mot Drottninggatan handlar inte om att Linköping inte ska ha busstrafik eller cykelbanor. Självklart behöver en växande stad kollektivtrafik som fungerar. Självklart ska cyklister kunna ta sig fram säkert. Men det betyder inte att kommunen gång på gång ska försämra för biltrafiken på centrala gator och sedan kalla det utveckling.
En fungerande stad klarar av flera trafikslag samtidigt. Bussar, cyklar, gående och bilar måste kunna samsas, särskilt i en kommun där många bor utanför de mest centrala kvarteren. För barnfamiljer, äldre, personer med begränsad rörlighet, företagare, hantverkare och besökare från ytterområden är bilen ofta ett praktiskt transportmedel, inte ett ideologiskt ställningstagande. När kommunen planerar som om bilen bara är ett problem bortser man från hur människor faktiskt lever.
Innerstaden riskerar att bli mindre tillgänglig
Linköpings innerstad behöver fler besökare, inte fler hinder. Cityhandeln konkurrerar redan med externa handelsområden där det är enkelt att köra in, parkera och göra sina ärenden. Om kommunen fortsätter att göra centrum mer krångligt att nå med bil ska man inte bli förvånad om fler väljer bort stadskärnan.
Det räcker inte att hänvisa till parkeringshus och säga att det fortfarande går att ta sig till centrum. Frågan är hur enkel, logisk och attraktiv resan upplevs. Om varje större förändring innebär att ännu en gata begränsas, ännu en omväg skapas och ännu en trafiklösning görs svårare att förstå, då försämras innerstadens konkurrenskraft. Det är inte så man bygger ett levande centrum.
Hamngatan visar vad som händer när visioner krockar med verkligheten
Hamngatan är ett viktigt exempel eftersom den visar hur politiska visioner kan låta övertygande när de presenteras, men ändå fungera dåligt i praktiken. Först skulle biltrafiken trängas undan genom bussfiler. Sedan blev kritiken så stark och situationen så ifrågasatt att körfälten öppnades upp för biltrafik igen. Det är svårt att se detta som något annat än ett misslyckande för den typ av trafikpolitik som bygger på att bilister ska styras bort genom försämrad framkomlighet.
Att Muharrem Demirok senare själv var med och drev på för att öppna Hamngatan igen gör historien ännu mer talande. Först försvarades en kraftig begränsning av biltrafiken. Sedan behövde beslutet backas. Den lärdomen borde ha gjort Linköpings politiker mer försiktiga. I stället ser vi nu ett liknande tänk på Drottninggatan, där ännu en central gata görs om på ett sätt som riskerar att skapa nya problem någon annanstans.
Kommunen borde sluta experimentera med framkomligheten
Linköping behöver inte fler prestigeprojekt där biltrafiken pressas undan och invånarna får leva med konsekvenserna. Staden behöver trafiklösningar som fungerar i verkligheten, inte bara i visionsdokument. Det är lätt att tala om attraktiva stadsmiljöer, nya stråk och bättre framkomlighet för utvalda trafikslag. Det svåra är att samtidigt se till att hela staden fungerar för alla som måste ta sig fram.
Drottninggatan borde därför inte behandlas som en självklar fortsättning på en redan bestämd plan. Den borde prövas mot verkligheten. Vad händer med trafiken på omkringliggande gator? Hur påverkas tillgängligheten till centrum? Hur påverkas människor som inte kan cykla eller åka buss? Hur påverkas handeln? Hur påverkas framkomligheten när flera projekt pågår samtidigt?
Dags att ställa politikerna till svars
Muharrem Demirok och Centerpartiet har varit med förr när Linköpings trafiksystem ritats om på ett sätt som väckt ilska. Hamngatan borde ha blivit en läxa. I stället ser Drottninggatan ut att bli ännu ett exempel på samma politiska instinkt: ta bort bilens framkomlighet, kalla det stadsutveckling och låt invånarna anpassa sig efteråt.
Linköpingsborna har all anledning att kräva tydliga besked. Vilka partier vill faktiskt öppna Drottninggatan igen? Vilka står bakom att göra centrum svårare att nå med bil? Och vilka är beredda att erkänna att en stad inte blir bättre bara för att politiker gör det krångligare att köra genom den? Om historien med Hamngatan lärde oss något är det att dåliga trafikbeslut kan rivas upp. Frågan är bara hur mycket irritation, köer och förlorat förtroende som först måste byggas upp.