Det är svårt att vistas i Linköpings trafik utan att reagera på hur långsamt det ofta går, även där förutsättningarna borde vara goda. På sträckor där hastighetsgränsen redan är så låg som 40 km/h kör många bilister ändå betydligt långsammare. Resultatet blir ett ryckigt trafikflöde som skapar irritation, onödiga köer och en känsla av att ingen riktigt verkar ha bråttom, som om majoriteten av förarna knaprade valium innan de satte sig bakom ratten.
Problemet handlar inte om tillfälliga toppar i trafiken eller extrema väderförhållanden, utan om ett genomgående beteendemönster. Långsam körning har i praktiken blivit norm, även på tider då trafiktrycket är måttligt och sikten god. Det påverkar hela trafikrytmen i staden och gör bilresor längre än nödvändigt.
Start i snigelfart och tveksam acceleration
Ett återkommande irritationsmoment är hur långsamt många bilister reagerar vid trafikljus. När det slår om till grönt tar det ofta flera sekunder innan första bilen ens börjar rulla. Därefter följer en utdragen acceleration som gör att betydligt färre bilar än nödvändigt hinner igenom korsningen under grönt ljus.
Samma mönster syns efter svängar i korsningar. I stället för att accelerera upp till tillåten hastighet fortsätter många förare i låg fart långt efter svängen, trots att vägen är fri. Detta skapar flaskhalsar som fortplantar sig bakåt i trafiken och leder till köbildning även där kapaciteten egentligen är tillräcklig.
Osäkerhet eller ointresse
Det är svårt att avgöra om beteendet beror på osäkerhet, bristande uppmärksamhet eller ren likgiltighet inför medtrafikanter. Oavsett orsak blir effekten densamma. Trafiken tappar flyt och samspelet mellan fordon fungerar sämre än det borde i en stad av Linköpings storlek.
När många kör långt under hastighetsgränsen skapas dessutom en ryckig trafikbild där vissa försöker hålla tempot medan andra bromsar upp flödet. Det bidrar inte till en lugnare trafikmiljö, utan snarare till frustration och fler onödiga inbromsningar.
Hamngatan som symbol för ett större problem
Trafiksituationen har inte blivit bättre av kommunens beslut att sänka hastigheten till 30 km/h på Hamngatan. Gatan är en av stadens viktigaste trafikleder genom centrum och spelar en central roll för att leda trafik effektivt genom området. När hastigheten sänks på en sådan sträcka påverkas hela trafiksystemet.
Hamngatan är bred, relativt rak och byggd för att klara ett betydande trafikflöde. Att sänka hastigheten till 30 km/h på en sådan gata riskerar att förvandla den till en långsam transportsträcka där köer lätt uppstår, särskilt i rusningstid. För många bilister känns det som ännu ett steg i riktning mot ett centrum där biltrafik görs onödigt ineffektiv.
Flöde kontra symbolpolitik
Kritiken handlar inte nödvändigtvis om viljan att skapa en trygg stadsmiljö, utan om hur åtgärderna genomförs. När hastigheten sänks på redan hårt belastade huvudstråk försämras flödet utan att det är självklart att trafiksäkerheten förbättras i motsvarande grad.
På gator som Hamngatan, där trafikrytmen är avgörande för att undvika köer, blir effekten ofta att långsam körning kombineras med täta stopp. Det skapar mer irritation och fler konflikter i trafiken än vad en jämnare, något högre hastighet skulle göra.
Behovet av en mer nyanserad hastighetsstrategi
Ett rimligare alternativ vore att återgå till 50 km/h som standard på det större vägnätet i centrala Linköping, där vägarna är dimensionerade för detta och där ett fungerande trafikflöde är avgörande. Mindre bostadsgator och områden med mycket gång- och cykeltrafik lämpar sig däremot väl för 30 km/h.
En sådan uppdelning skulle skapa tydligare förväntningar hos bilister och minska den osäkerhet som uppstår när hastighetsgränser upplevs som inkonsekventa. Det skulle också ge bättre flyt på huvudlederna samtidigt som tryggheten kan prioriteras där den gör mest nytta.
Slö körning som systemproblem
Linköpings slöa bilister är sannolikt inte ett isolerat fenomen, utan ett resultat av både beteenden och politiska beslut som tillsammans formar trafikmiljön. När hastighetsgränser sänks, skyltning blir tätare och tempot generellt pressas ned, anpassar sig många förare genom att köra ännu långsammare än vad som krävs.
Frågan är hur länge staden kan acceptera ett trafiksystem där stora leder fungerar som långsamma flaskhalsar. För utan ett rimligt tempo, tydliga prioriteringar och ett fungerande flöde riskerar Linköpings trafik att bli allt mer trög, till nackdel för både bilister och stadens tillgänglighet.
